klubblandet

Just nu hittar jag inte den där låten. Den där, just den. Den jag behöver. Den som kan slita upp alla sårskorpor och kanske hjälpa mig att andas lite lättare. Det känns så stelt där i hjärtetrakten. Som att revbenen trycker innåt, och jag blir bara mindre. Snart är jag bara en liten lort. Ja, ibland känns det så. Men nej jag hittar inte den där låten ikväll. Men det är svårt över huvud taget. Att skilja på vad man behöver och vad man vill ha. Vad ska man prioritera? Vad är viktigast?


Nej, jag vill bara slita upp allting. Bryta upp. Bryta ner. Börja om från början. Få en andra chans. För det ska inte vara såhär. Det ska inte kännas såhär. Inte när man bara är 17, det är inte rättvist. Det är fan inte rättvist. Fastän att jag vet att de finns dem som har det 1000 gånger värre än jag kan jag inte hjälpa det. Och det är inte rättvist, det heller.


Man har hört det förut, i filmer låtar och folk i tv-shower i sina mjuka beiga soffor. Men det fattas delar av mig är jag rädd. Vissa kvällar är det tydligare än annars. Vissa kvällar syns inget annat än hålen där de fattas.

Jag tynar långsamt bort framför datorn här. Dum som jag är glömde jag att äta när jag kom hem efter orienteringen, och att jag bara åt en macka till frukost börjar göra sig påmint. Maten verkar aldrig bli klar, morr. Eller knorr kanske man ska säga.



Jag hade så inte bangat:









mumsi

Äntligen. Så kan man beskriva mina känslor för att aldrig mer orientera. Att aldrig mera behöva drunkna i lera och slå sin väg genom brännässlor och blåbärsris. Det är nästan värt att korka upp champagnen för det här, om jag haft någon champagn då. Vilket jag sorgligt nog inte har. Så jag firar att jag överlevt så pass många år med meningslöst kartläsande med ett glas juice. Inte riktigt samma effekt, men det är ju gott.


För övrigt så gick det helt okej på orienterningen, jag sofie och beccisen klarade oss runt på 1 timma och 3 minuter! Inte illa tycker jag iallafall. Vi tog oss runt i min barndoms skogar riktigt bra. Jag får alltid fina minnen, där runt häcksjön. Alla sommrar man gått upp och badat i det mörkgröna vattnet. Det första doppet i Maj vilket jag alltid blev jättesjuk av. Den gången jag och Hannah satt på klipporna och drack oss så fulla att vi knappt hittade tillbaka igen. För att sedan komma hem och somna i soffan framför Dude where is my car. Det vart tider det! 



Imorgon blir det till att representera skolan på gymnasiemässan. Har hört att Blondinbella ska dit? Ska man gilla det? Jag har blandade känslor. Jag är nog lite rädd för henne. Hon är bara lite äldre än jag och äger i stort sett ett jäkla imperium.


Vad har jag gjort?

Strax är det iväg till jobbet med jokiranta. Vi får väl se vad för strapatser som väntar oss bakom kassalinjen idag. Förhoppningsvis kommer jag hem med självkänslan någorlunda i behåll. Men jag har bestämt mig för att hålla modet uppe och inte låta något förändra mitt bra humör! Imorgon är det orienteringsdag, YES! Vem gillar inte att springa runt i storm, ensam i en öde skog med ingen jäkla aning om vart man ska? Ja, jag gillar det inte iallafall. Jag har bara ett mål för imorgon och det är att återvända hem innan solen gått ner. Om jag hittar en kontroll eller två så är det plus i kanten, men inget livsnödvändigt.


Nä, nu får jag börja klä på mig. Kyss och smek!

Nu sitter jag och läser om hajar. Konstigt, tycker ni. Bra, tycker jag. Hajar är värre än allt som kan gå fel imorgon. Så jag försöker tänka på det. Inte så positivt kanske, men det funkar. Nu kommer säkert Tove börja argumentera med mig om att hajar är som vilka djur som helst, att det i snitt bara är 4 hajattacker per år och att de egentligen är lika snälla som hundvalpar. Men seriöst, kolla deras tänder. Usch.



Nu börjar det kännas lite bättre, så tack dumma hajar för det.



Pusselbitar

Hej och hå på böljan den blå. Alla riktiga bloggar behöver ju en catchy öppningsfras, eller hur? Just nu sover beccisen på en maddrass i mitt rum men jag sitter vaken. Ensam och en smula hungrig. Gårdagskvällen var en topnotch blandning av gräddhyllan från både JM och estet. Det bjöds på chokladfondue och ekologiskt odlade grönsaker i mitt avlånga kök. Mer sånt! Tillsammans stylade jag och Tove Mathilda och Josefin till riktiga JM-babes. Det vart kavajer, nitar, sjalar och röda läppstift i massor. Haha sedan ville estetbrudarna att vi skulle pröva på deras grejer vilka var:

a) inte shoppa på ett år

b) inte titta sig i spegeln innan man går till skolan



Vi kan väl säga att vi tackade vänligt, men bestämt nej. Men ändå, dom gör sånt. Jag vet inte om jag ska beundra det eller bara skratta åt ur olika man är? Haha jag hade mått psykist dåligt av att inte shoppa en endaste liten grej på ett helt år! Hemskt, men sant. Materialist, javisst.

Jag Tove och Rebecca gjorde planscher med mål för hur den närmsta tiden ska se ut, väldigt hemliga mål. Min ska upp på väggen så jag kan se den varje dag och inspireras, haha!

Sedan när alla flickorna gått hem satt jag och Beccisen ensamma kvar och pratade om ditt och datt innan vi somnade framför Hipp Hipp Hora. Hon är fin den tjejen, Becca alltså, inte horan!


puss

Nu bler jag butter, mitt spotify verkar ha ställt in tofflorna så att säga. Lagt av. Lämnat mig i ett tyst jäkla gränsland av ingenting.


Just nu sitter jag och håller både tummar och tår för att min Jokiranta ska lyckas på sin cabaretaudition idag. Fast det vet jag att hon kommer att göra. You gotta love her. Hon kommer att inta scenen som ett finskt yrväder och ta alla med storm, för så bra är hon. Och när hon står där som en superstjärna som blir citerad i alla tidningar kan jag säga,

Jo, henne känner jag


Och jag kommer le och sola mig i hennes glans, för delad glädje är definitivt dubbel glädje. Jag har aldrig förstått dem som aldrig kan glädjas med någon annan, som bara vill ha hela kakan själv. Hur kul är det, på en skala? Att sitta i sina fina herrgårdar och räkna dagarna tills du ser dagens ljus nästa gång, iställer för kamerornas blixtar. Ensam, alltid ensam.


Det finns saker man vill skriva, men inte kan. Det finns saker att säga som bara lyser i mörkret. Som sådana där stjärnor jag hade i taket, för länge sedan. 




jag har ett hål i min ficka, ungefär i din storlek

Ja, haha vem kommer att glömma septembereftermiddagen då tove skrev "uppnärjd" i det blå på beccas håkantröja? Ja ibland blir det fel. Ibland blir det rätt, som nu. Idag vart jag definitivt uppnärjd. Stackars Tove och Becca fick åtskilliga gånger slå mig ut min lilla bubbla med våld. Men jag kan inte hjälpa det, det är som det är. Och man ska väl bara le mot solen som tittar fram ibland? Och le mot manshororna i hamnen?

Hittade dessa skor i garderoben, det är farmors gammla pjucks. Är de något att ha? Jag är lite rädd att de kanske är för ridstövleaktiga. Men de är mysiga med ludd innuti. Och ludd är väldigt, väldigt viktigt. Så ska de få stanna eller blir det ut på gatan med dom?





Humöret idag vart på topp och problemen valde att ta ledigt från mig idag. Kanske vart det solen som jagade dom på flykten. Men på det stora hela känner jag mig glad och redo att ge revansch. Slå underifrån så att säga som Tove påstår att jag är bra på haha. Jag vet inte, just nu är jag glad att bara få flyta med. Låta strömmarna ta mig vart dom vill. Man ska ta vara på stunder som dessa, för gudarna ska veta att jag lärt mig att de inte varar länge. Men just nu är allt som spelar någon roll, egentligen. 


Jag och Tovelito är supertaggade för Lars prov! Det kommer bli en rysk roulett men vi ska klara det. Vi går all in med livet som insats och det är MVG som gäller!

Party or business? Det är frågan.



Jag är helt oinspirerad. Vi lever i tider då det man måste  prioriteras framför det man vill. Tar det någonsin slut? Ska man leva hela sitt liv som en hamster i ett hjul? Bara knata på för att man måste någonstans, skitsamma vart vi hamnar bara vi kommer härifrån! Jag vet inte om jag kan leva med det. Det känns bättre att burn out instead of fade away...



Jag klarar inte av min årliga höstnedstämdhet. Att mörkret utanför fönstret är lika kompakt som det som finns inomhus. Nej, vad jag klagar. Egentligen är jag inte såhär. Bara kanske om måndagsnätterna när sömnen lockar, men inte är tillgänglig. Jag får lust att rita, men strecken vill inte bli något ikväll. Det kanske är lika bra det. Jag är oinspirerad men ändå vill jag göra något. Som när jag var liten och fick för mig att jag skulle göra min egna hatthängare (??). Den hamnade i brasan om jag inte minns fel, haha.


Nu ska tossingarna befrias från tandtroll och borstas!

Jag och sofie kom på en sak under orienteringen idag. Det är värre att ångra saker man inte gjorde än dom sakerna man faktiskt gjorde. Det tål att tänka på ibland. vad jag vill komma med det här är oklart, jag tyckte bara att det vart smart. Dagen idag var bra, fast ett stort moln på himmelen var dubbla mattelektioner. BLÄ! Det borde vara en av de sju dödssynderna om något tycker jag. Jag kommer att behöva mycket slapp anna-tid för att neutralisera denna överdos av matematik. Fast det har jag inte riktigt tid med. Egentligen skulle jag ha börjat för en timma sedan att plugga på Lars tidningshäfte från helvetet men jag har bara slingrat mig. Läst alla bloggar jag kan komma på och liknande. Tittat på gamla bilder. Det senare gav mig en stor klump i magen. Fyfan vad hade man på sig egentligen?? Hur kunde mina föräldrar släppa ut mig ur huset? Hur kunde folk umgås med mig? Men nu är det dags att få tummen ur och börja plugga. Suck.

Ja, här sitter jag insnurrad i en handduk och väntar på att jokiranta ska behaga att ringa upp. Vårat traditionella tresamtal med nilsson måste fortsätta snarast! Det finns scoop som inte avslöjats än och en hel del kvar att skämmas/skratta åt. Det önskar ni att ni kunde tjuvlyssna på va? för att fördriva tiden såg jag en gammal video med håkan. Det var från den gamla goda tiden, då randiga tröjor och hatt tillhörde landets popkung och inte varenda jävla fjortis som handlat på gina tricot. Programledaren sa till Håkan, " Du säger att ditt liv känns som en serietidning just nu. Hur ser nästa ruta ut?"


och Håkan funderar en halv sekund och svarar: "PAOW"


http://bubblare.se/movie/intervju_med_hakan_hellstrom

Kom precis hem från jobbet, vilket var helt okej. Lite halvljummet sådär. vad vuxen jag låter, "kom hem från jobbet". Det låter inte som anna pålsson i min öron. Den anna jag känner jobbar inte. hon tvättar inte. Hon tar inget ansvar och är ganska nöjd med det. Hon offrar inget och vinner inget. Men nu är jag alltså en ansvarsfull medborgare i klättring på karriärstegen. Inte för jag klättrar så mycket, snarare halkar sakta men säkert neråt. Men jag är ju iallafall på stegen? Det försöker jag säga till min tvivlande spegelbild.


För att sammanfatta gårkvällen vart den kanonkul! Lokalen vart helt sjukt fin, det var som gasten mixat med fångarna på fortet. Minus gastarna och fångarna då. Duktiga killar tycker jag som fixade så fint! Även om kvällen hade sina dippar som när ens fina vänner mådde dåligt, över saker som inte står i ens makt och över att man helt enkelt tittat lite för djupt i flaskan. Men för en gångs skull var det inte jag som behövdes tas om hand. Jag var inte den som behövde en kram utan den som gav den. Jag var inte håret i ansiktet utan handen som höll bort det. Vilket kändes bra. det senaste har det känts som att det alltid är jag som behövde en hand för att resa mig igen, för att ens orka ta mig upp om sängen om tisdagsmorgonarna. Så det kändes bra att kanske kunna ge lite tillbaka. Även om det är aldrig är nog.

Jag fick sagt saker som behövde sägas. Även om ord ibland inte räcker till fixa något som redan är sönder. Jag önskar att jag hade mer än ord. Jag har bara dem och tiden som går mig förbi. Men det är okej, det känns som jag har andats ut ett andetag som jag hållit länge, länge. Just nu är jag ganska nöjd med det.




jag vill ha allting

som jag sa i ett tidigare inlägg känns det som jag går mot min domedag. men vem har sagt att man inte kan dansa på vägen dit?

waaalking in memphis! så jävla bra låt! det är jokiranta som öppnade mina ögon, eller snarare öron för den här dängan. så just nu taggar jag för kvällens eskapader. den stora frågan är såklart: vad ska man ha på sig? jag gillar det jag har nu men jag vet inte... det jag har nu känner jag mig som en wannabe rocken n rollbrud.jag får alltid klädångest. till exempel om linnen får mitt huvud att se mindre ut. gör det det? snälla ge mig ett ärligt svar.


kvällen igår hos nilssons vart lyckad! thaimaten i lindome vart riktigt god men slår fortfarande inte flodas. men den får ett stort plus för service. thailändaren bakom disken gjorde min dag. till exempel när tove inte kunde bestämma sig för vilken rätt hon ville ha:

tove: men vilken är godast då?

thai: svårt att säga, båda är lika goda fast på olika sätt. precis som ni två är snygga fast på olika sätt!


vi gillar sånt!

tove blev för övrigt en sexig silverblondin och efter att jag panikköpt färg inne på ica så är jag nu...ja vadå? det får ni se ikväll, alternativt måndag. vi pratade igenom en hel del och drack chailatte framåt småtimmarna och skrattade åt diverse fylleminnen. vem visste att jag kunde vara så ful i mun när jag druckit haha?? och att becca är så bra på att skapa oanade kontakter? men som sagt, what happens in vegas stays in vegas.


snart bär det av till staden igen. den här gången för att möta upp den blonda duon och julia, det ska bli till att fixa sig i ordning innan kvällen hos familjen rosvall. det ska bli roligt att träffa mina jm-babes, tollered får allt se upp ikväll!



nu ska det vara dans, dans, dans!

idag har varit helt, totalt och fullkommligt galen. jag har känt mig uppsnärjd i det blå och det känns som att jag aldrig kommer att komma ner. frågan är om jag vill komma ner? jag trivs här uppe. som jag har skrattat idag har jag nog inte gjort på den senaste veckan iallafall. sofies sista skruv som satt någorlunda fast lossnade helt idag! genom korridorerna, ner i kanalerna och över staden låtsades vi vara dampbarn. barnsligt - men åh så roligt haha. fast frågan är hur mycket vi behöver låtsas egentligen...? skitsamma, det var kul och det är allt som spelar någon roll. det är väl däri min rädsla för att bli vuxen ligger, att inte ha roligt längre. att inte kunna gapskratta åt absolut ingenting.



jag är så trött. men jag håller modet uppe med att thaimaten i lindome väntar tillsammans med mina brudar! 

brrrr det är kallt ute. daggen ligger kvar på gräsmattan. när jag var liten trodde jag det var för att den grät. jag var inte ett underbarn, direkt. iallafall jag tänkte göra ett litet morgoninlägg eftersom det är stund kvar innan jag skall till skolan. men eftersom mamma är en extrem tidspessimist, precis som jag, lär vi åka om ungefär 10 sekunder ändå! och så kommer jag att stå och vänta vid skåpet. med en tunga som bränt sig på den för alldeles varma chokladen. men jag kommer att vara glad ändå. för idag är det inte vilken dag som helst. idag är det fredag. dags för fredagsmys! så jag och tove ska spendera dygnet hos rebecca i älskade lindome. bland alla sönderslagna bilar ska we have a really good time.


skolarbetet börjar hopa sig och nafsa en i fotknölarna. lars dagstidningsuppgift, till exempel. vad i hela friden menar mannen att jag ska kunna? årtal för när västeråstidningen köptes upp av boråstidningen? vad ska jag med det till? när kommer jag någonsin ställas inför en situation när jag kommer att behöva den informationen??? förutom på hans prov då. nej jag blir så arg på sådant. tänk på all tid man slösat bort på att lära sig meningslösa grejer. jag hade förmodligen kunnat leva ett liv till på den tiden. på all tid man slösar bort. när sommaren snurrar fort och vi bara snöar bort.



snart kommer lyckan

tove: finsk vrede

rebecca: fransk lust

jag: skotsk stolthet






ohja, internt!

precis hemma från en lång promenad med hanna. det är fint med våra promenader. en tradition kan man väl säga. promenader då man kan bara spilla ut sig allt, klaga över kärleken och skratta åt alla knäppa saker som hänt igenom åren. jag kommer att sakna det när vi flyttar härifrån. jag tror inte att lerums mount everest kommer att vara detsamma utan oss. det känns lite sorgligt att tänka så. att man aldrig kommer att vara barn här igen. jag har alltid bott här. med de gula husen, den galna grannen och barn som skrattar om söndagsmorgonarna. det känns konstigt att när man återvänder så kommer det inte att vara hemma längre. det kommer att vara någon annans hem. något annat barn som leker på gräsmattan. jag har nog inte vant mig vid de tankarna än. kan man längta hem fastän man redan är hemma?


min brors rum står redan tomt och dammar igen. snart flyttar min syster med. det kommer nog att bli lite ensamt här på övervåningen, där ingen annan går.mamma säger att jag måste bli vuxen någon gång. jag vet inte om jag klarar det.


håkan säger att han alltid kommer att vara en pojke, jag kanske kan stanna såhär?

hon har ordet IKON skrivet som mord i handen.




och svar till beccisen: vaniljyoghurt ska det bli! om ni har sådant i lindome vill säga...?