klubblandet

Okej, jag har väl gett upp en smula. Kastat in handduken. Vilket det verkar fler som gör när det gäller bloggandet? Men jag känner att jag har mer än bara gett upp hoppet om dagliga uppdateringar, roliga inlägg och bilder bilder bilder. Den senaste veckan har jag sovit 10 timmar varje natt vilket har varit otroligt skönt men en smula oroande. Vad är det för mening när man ändå aldrig orkar ta sig upp ur sängen? Nä det där lät lite väl illa. men alltså hela känslan av att se ut genom fönstret, se att det spöregnar och ja just det ja:

man måste gå till skolan för ens överhälsosamma mamma har bestämt sig för att dra till gymmet innan solen går upp. eller ja innan den går upp bakom molnen då. lerum verkar ju vara den plats på jorden som den har glömt.









nä.

jag fullkomligt knarkar la roux. hennes låtar får mig att vilja springa fyra varv runt jorden och sedan stanna upp för att vara sådär fullkomlig man känner sig efter en sådan resa. idag har inte mycket gjorts förutom att jobba vilket gick helt okej. jag vågar inte säga att det gick bra för att det är kanske att ta i? eller jag tyckte ju att det gick bra. men det kanske inte någon annan gjorde haha. men strunt samma. ont i benen har jag iallafall av allt spring. det var helt underbart att få sjunka ner i soffan med ett kex i ena handen och dosan i den andra. ja, och för ni som är outbildade inom svenska språket så betyder dosan fjärrkontroll. så himla logiskt men det är aldrig någon som fattar. det är så man får eksem.

iallafall rapporten över kvällens gossip girl är följande: ommyfuckinggodvadbra. hallå liksom både tyra banks och hilary duff var med! och sereneas grå klänning med typ stenar på vart ju så jävla snygg. gossip girl är all motovation jag behöver för att vilja något med mitt liv. att få ett bra jobb och tjäna massa pengar och ha min penthousevåning på manhattan. ja, drömma ska man ju faktiskt. 


dream as you are going to live forever and live as you are going to die tomorrow.


episka ord som yttrades av ingen annan än min favorit james dean. nä nu ska jag pick up the phone och ringa trollet och pensionärsmörderskan.


this isn't another "girl meets boy"?



lyssna för i helvete.

Förstår ni att jag har fått överleva i flera dagar utan denna brud? Utan hennes skratt, tjuvnyp och allmänna tovighet. Det känns inte naturligt och jag känner mig inte riktigt hel om man ska använda sig av sånt. I princip kan man ju säga att det här yrvädret och jag har kilat stadigt sedan vi stod i hultsfredsleran med armarna om varandra när killers var så jävla bra. När vi snubblade mellan tälten för att ramla in i en stuga där vi rökte med främlingar och stal bullar. När vi endast iklädda handukar blev inlåsta i dushrummet utan att en kotte hörde våra förtvivlade rop. Ja, mycket har vi varit med om de här månaderna. För när den dysfunktionella familjen blev utökad med en fransk laxälskare från lindome vart saken skriven i sten. Saker skulle hända. Stora saker. Nu har laxkvinnan dragit för att göra sig ett namn i huvudstaden och yrvädret verkar ha dragit sig tillbaka till sitt skal för att tillfriskna. Men snart är det nog en återförening på g i staden som kallas lerum. Det känns i varje finger och varenda tå.








Nu ska jag dra mig tillbaka för att slänga ihop något som kallas lunch. Vad ska mästerkocken bjuda på idag? Som dom säger i rattatouille så kan ju faktiskt alla laga mat. Fast alla kanske inte borde. Vi behöver ju inte nämna några namn (tove) men att göra amerikanska pannkakor och kokosbollar utan recept vart ju inte en av den här personens ljusare idéer. Fast vem är jag att prata? Jag kan inte ens koka potatis.



Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag

Jag har blivit frälst. Religionen heter max och profeten heter green garlic-sås. Fy tusan vad gott det var. Jag ska aldrig mer skratta åt rebeccas hyllningstal om lyx lax-målet! Fast jag åt ju chicken nuggets då. Soffan åt någon kycklingburgare. Först var jag skeptisk, jag kände mig som en mcdonaldsanställd som gått till max för att spionera. Vilket jag såklart gjorde. Och min rapport lyder följande:

Man får mer så kallade potatis-strips på max!
samma priser som donken
ungefär samma menyer som donken
personalen har finare ärbetskläder än donken
inte lika fin inredning som donken
mer mat för pengarna än donken!
Påfyllning för tio kr, alternativt gratis om man kör en liten fuling likt beccisen


Vad ska jag göra med denna information? Jag kanske kan sälja den för dyra pengar till Mcdonalds. Bli beofodrad till spion på heltid. Det låter som ett jobb i min smak. 


Jag ser fram emot imorgon då jag ska träffa en kär gammal vän. Vi ska inta staden och förhoppningsvis blir det en mysig fika och inhandlandet av mina tajts som jag velat ha ett bra tag nu.


Imorgon är det också dagen då min vän från Lindome, ni vet säkert vem hon är, rebecca nilsson ska ge sig in på första steget på en lång väg av framgång. Ja, denna ytters kapabla kvinna ska ge sig in i politiken. Närmare bestämt har hon anslutit sig till centerpartiets ungdomsförbund! Och hur mycket jag än gillar att skratta åt henne för detta så är jag väldigt stolt. Jag gillar folk som faktiskt tar tag i saker, gör något. Istället för att passivt titta på. Det är så mycket man vill göra men det är så lite som faktiskt blir gjort. Det duger icke.


Så åk till stockholm nu becca och bli den nya maud!


det är så vackert där, ja nästan som en tavla...

Nej nu har jag varit dålig på att blogga. Igen. Hur ska jag kunna bli en berömd bloggerska som tjänar 50 000 kr i månaden om jag fortsätter såhär? Skämt åsido. Jag vill inte bli känd för en blogg. Nä. Ska jag bli känd ska det vara för någor spektakulärt som till och med får stjärnorna själva att vrida huvudet en extra gång när jag går förbi. Men ett steg i taget. Först måste jag bli något alls. För jag har haft lite av en identitetskris de senaste dagarna. Jag har varken vetat ut eller in. Jag kan erkänna att det har spenderats ett antal timmar stirrandes upp i takets oändlighet. Tills ögonen blivit torra och irriterande och jag måste sluta ögonlocken för en bråkdels sekund. Sen har det börjat om igen.

Men nu är det slut och jag känner mig  säker igen. Skorna jag vandrar i ekar av mina fotsteg igen istället för någon annans. 

cause this time I will be bulletproof.

Jag är så trött. Sömnskulden har nått oanade proportioner och jag vet inte hur jag ska kunna betala tillbaka de där stulna vakna timmarna. Sömn är lockande ja, men jag vill inte gå och lägga mig än. Jag har saker att tänka ut och funderingar som måste kläs i ord, men aldrig yttras. När blev det November? När blev träden utanför fönstret röda och när hann solen gå ner, sekunden då jag slöt mina trötta ögon för en stund? omöjligt, säger jag och drar för gardinerna. För mörkret innuti mitt slutna rum känns inte lika stort som det som lägger sig över hela staden, landet och världen just nu.

Imorgon börjar skolan, men det gör mig inte något. Lovet har varit fint som snus och det får man vara glad för. Och sen tänker jag på mina syskon som inte haft något lov alls och det gör mig extra glad.





nu är det dags för sömn