klubblandet

Förstår ni att jag har fått överleva i flera dagar utan denna brud? Utan hennes skratt, tjuvnyp och allmänna tovighet. Det känns inte naturligt och jag känner mig inte riktigt hel om man ska använda sig av sånt. I princip kan man ju säga att det här yrvädret och jag har kilat stadigt sedan vi stod i hultsfredsleran med armarna om varandra när killers var så jävla bra. När vi snubblade mellan tälten för att ramla in i en stuga där vi rökte med främlingar och stal bullar. När vi endast iklädda handukar blev inlåsta i dushrummet utan att en kotte hörde våra förtvivlade rop. Ja, mycket har vi varit med om de här månaderna. För när den dysfunktionella familjen blev utökad med en fransk laxälskare från lindome vart saken skriven i sten. Saker skulle hända. Stora saker. Nu har laxkvinnan dragit för att göra sig ett namn i huvudstaden och yrvädret verkar ha dragit sig tillbaka till sitt skal för att tillfriskna. Men snart är det nog en återförening på g i staden som kallas lerum. Det känns i varje finger och varenda tå.








Nu ska jag dra mig tillbaka för att slänga ihop något som kallas lunch. Vad ska mästerkocken bjuda på idag? Som dom säger i rattatouille så kan ju faktiskt alla laga mat. Fast alla kanske inte borde. Vi behöver ju inte nämna några namn (tove) men att göra amerikanska pannkakor och kokosbollar utan recept vart ju inte en av den här personens ljusare idéer. Fast vem är jag att prata? Jag kan inte ens koka potatis.



Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag