klubblandet

Jag är så trött. Sömnskulden har nått oanade proportioner och jag vet inte hur jag ska kunna betala tillbaka de där stulna vakna timmarna. Sömn är lockande ja, men jag vill inte gå och lägga mig än. Jag har saker att tänka ut och funderingar som måste kläs i ord, men aldrig yttras. När blev det November? När blev träden utanför fönstret röda och när hann solen gå ner, sekunden då jag slöt mina trötta ögon för en stund? omöjligt, säger jag och drar för gardinerna. För mörkret innuti mitt slutna rum känns inte lika stort som det som lägger sig över hela staden, landet och världen just nu.

Imorgon börjar skolan, men det gör mig inte något. Lovet har varit fint som snus och det får man vara glad för. Och sen tänker jag på mina syskon som inte haft något lov alls och det gör mig extra glad.





nu är det dags för sömn