klubblandet

precis hemma från en lång promenad med hanna. det är fint med våra promenader. en tradition kan man väl säga. promenader då man kan bara spilla ut sig allt, klaga över kärleken och skratta åt alla knäppa saker som hänt igenom åren. jag kommer att sakna det när vi flyttar härifrån. jag tror inte att lerums mount everest kommer att vara detsamma utan oss. det känns lite sorgligt att tänka så. att man aldrig kommer att vara barn här igen. jag har alltid bott här. med de gula husen, den galna grannen och barn som skrattar om söndagsmorgonarna. det känns konstigt att när man återvänder så kommer det inte att vara hemma längre. det kommer att vara någon annans hem. något annat barn som leker på gräsmattan. jag har nog inte vant mig vid de tankarna än. kan man längta hem fastän man redan är hemma?


min brors rum står redan tomt och dammar igen. snart flyttar min syster med. det kommer nog att bli lite ensamt här på övervåningen, där ingen annan går.mamma säger att jag måste bli vuxen någon gång. jag vet inte om jag klarar det.


håkan säger att han alltid kommer att vara en pojke, jag kanske kan stanna såhär?