klubblandet

Just nu hittar jag inte den där låten. Den där, just den. Den jag behöver. Den som kan slita upp alla sårskorpor och kanske hjälpa mig att andas lite lättare. Det känns så stelt där i hjärtetrakten. Som att revbenen trycker innåt, och jag blir bara mindre. Snart är jag bara en liten lort. Ja, ibland känns det så. Men nej jag hittar inte den där låten ikväll. Men det är svårt över huvud taget. Att skilja på vad man behöver och vad man vill ha. Vad ska man prioritera? Vad är viktigast?


Nej, jag vill bara slita upp allting. Bryta upp. Bryta ner. Börja om från början. Få en andra chans. För det ska inte vara såhär. Det ska inte kännas såhär. Inte när man bara är 17, det är inte rättvist. Det är fan inte rättvist. Fastän att jag vet att de finns dem som har det 1000 gånger värre än jag kan jag inte hjälpa det. Och det är inte rättvist, det heller.


Man har hört det förut, i filmer låtar och folk i tv-shower i sina mjuka beiga soffor. Men det fattas delar av mig är jag rädd. Vissa kvällar är det tydligare än annars. Vissa kvällar syns inget annat än hålen där de fattas.