klubblandet

Kom precis hem från jobbet, vilket var helt okej. Lite halvljummet sådär. vad vuxen jag låter, "kom hem från jobbet". Det låter inte som anna pålsson i min öron. Den anna jag känner jobbar inte. hon tvättar inte. Hon tar inget ansvar och är ganska nöjd med det. Hon offrar inget och vinner inget. Men nu är jag alltså en ansvarsfull medborgare i klättring på karriärstegen. Inte för jag klättrar så mycket, snarare halkar sakta men säkert neråt. Men jag är ju iallafall på stegen? Det försöker jag säga till min tvivlande spegelbild.


För att sammanfatta gårkvällen vart den kanonkul! Lokalen vart helt sjukt fin, det var som gasten mixat med fångarna på fortet. Minus gastarna och fångarna då. Duktiga killar tycker jag som fixade så fint! Även om kvällen hade sina dippar som när ens fina vänner mådde dåligt, över saker som inte står i ens makt och över att man helt enkelt tittat lite för djupt i flaskan. Men för en gångs skull var det inte jag som behövdes tas om hand. Jag var inte den som behövde en kram utan den som gav den. Jag var inte håret i ansiktet utan handen som höll bort det. Vilket kändes bra. det senaste har det känts som att det alltid är jag som behövde en hand för att resa mig igen, för att ens orka ta mig upp om sängen om tisdagsmorgonarna. Så det kändes bra att kanske kunna ge lite tillbaka. Även om det är aldrig är nog.

Jag fick sagt saker som behövde sägas. Även om ord ibland inte räcker till fixa något som redan är sönder. Jag önskar att jag hade mer än ord. Jag har bara dem och tiden som går mig förbi. Men det är okej, det känns som jag har andats ut ett andetag som jag hållit länge, länge. Just nu är jag ganska nöjd med det.




jag vill ha allting