klubblandet

Jag fattar faktiskt inte hela grejen med Stockholm, nej. Jag trivs väl för här bra bland de rykande fabrikerna. Inte för att det finns så mycket fabriker i Lerum men ja, ni fattar min poäng. Stockholm verkar tomt och kallt och vackert som glas. Gatorna verkar lite smalare och människorna lite gråare. Nej Stockholm blir aldrig min stad. Inte för att Lerum är så mycket till stad. Snarare en by. Eller håla. Men det är min håla.


Jag har precis haft ett givande samtal med mina flickor. Det planerades och diskuterades om både det ena och det andra. Vissa saker är bara rykten, eller är det sant? Synd att GossipLerum inte finns mer för då hade ni också kanske fått ta del av våra spekulationer. Det svider eller hur? Vissa personer förstår man sig bara inte på, vad tänker de med? Eller kanske de inte tänker alls? Fast vem är jag att döma någon för att vara tanklös ibland. Men jag vet inte, det känns som vi är i perioden av våra liv då vi bestämmer oss för att göra alla misstag vi kan. Men det kanske är meningen att vi ska lära oss av alla de misstagen, så vi kan bli hyfsade människor en dag. Men det är jobbigt att man ska behöva lära sig av sina misstag. Det är det jobbigaste och jävligaste sättet att lära sig på. Men det kanske är det enda sättet.



Jag tittade på Gossip Girl tidigare idag. Det är så sjukt bra, jag försökte förklara allt som var bra med det för beccisen nyss men det gick inget vidare. Hon tyckte att trots att alla pengarna de har så är de inte lyckliga för att allt är så falskt. Kanske är det så men jag hade så inte bangat att vara en miljadärsdotter på manhattan! Så iallafall poängen är att jag började sakna New York. Haha jag kommer ihåg när mamma och pappa hoppade på tåget och precis när jag skulle gå på jag med stängdes dörrarna framför mig. Tåget åker iväg med ett par väldigt förvånande päron och jag står ensam på en perrong i New Jersey. Det hade nästan kunnat vara en låttext.